Jag klarar det, jag är nästan framme!

Jag går upp på min häst och tar med mig en av mina vänner så att hon kan ta hästen tillbaka hem när jag går på båten. Efter några timmar ser vi en bondgård där några människor jag aldrig sett förut står vid vägen och ropar ''Lycka till''. Vi ropar tillbaka ''Tack'' och fortsätter. Nu ska allt förändrats, nu börjar mitt äventyr.

Äntligen är vi framme i staden Malmö där den gigantiska vita båten väntar på mig. Jag har aldrig sett en sådan stor båt i hela mitt liv. Den stora flaggan med Sveriges färger är på båtens för¹ och vajar av den svala sköna brisen som kommer från vattnet in till land.
1 Båtens framsida.

Det finns många passagerare på båten och alla stirrar på mig bara för att jag är den enda som är lite försenad. Min vän hjälper mig med mina väskorna. Vi tar de till båten så snabbt vi kan och sedan säger jag farväl till henne. Jag ger min sista blick mot henne och vänder mig hastigt om, så att hon inte ska se mina tårar falla ner på båtens golv. Jag fortsätter att gå längre fram in i båten. Nu börjar den åka. Jag orkar inte mer utan vänder mig om och både jag och hon vinkar och våra händer bara darrar av all gråt.

Jag går runt på båten och försöker få reda lite om den. Bland den stora folkmassan hittar jag en plats som jag kan sitta på. Jag kollar runt och ser en kvinna komma mot mig. Hon ser rätt arg ut och det första jag tänker på är att jag kanske har tagit hennes plats. Men det har jag inte gjort för hon sträcker ut handen och bara hälsar på mig. Hon frågar mig massa frågor och jag svarar på alla. Vi börjar prata om båten. Hon undrar hur lång tid det tar tills vi kommer fram till Amerika. Hon tror att det bara tar 3 veckor, men jag rättar henne och säger att det tar 3 månader. 

Det känns som om vi har varit på den här båten i ett år nu. Jag och min nya vän Berit börjar gå runt på båten för att hitta kaptenen. Kaptenen verkar ha ett eget litet rum på däck. Jag öppnar dörren och han kollar upp hastigt och försöker gömma något. Det var ett fotografi, men jag frågade inte vem det var på bilden. Jag vill inte fråga hur han mår eller om han är trött, jag går bara rak på sak och frågar hur länge vi har varit här. Han kollar förvånat mot oss och säger att vi har varit här i 2 månader och 3 veckor. Jag kollar på Berit, både jag och hon ser förvånade ut.

Han viftar lite på fotografiet som han gömde bakom sin rygg och mannen på bilden ser lite bekant. Jag ser att det är självaste Thomas Edison. Det står siffror och bokstäver på baksidan, och jag tror det är hans adress. Kaptenen blir utropad och går ut ur rummet. Han lägger bilden i en hylla och jag tar den direkt efter han går ur rummet. Innan jag hinner läsa mycket så kommer han tillbaka och ser mig hålla på fotografiet. Jag frågar honom varför han har en bild på Thomas Edison. Och han svara lugnt att han ska intervjua honom. Han kommer fram och jag öppnar min han hand sträcker ut den för att ge honom bilden, men han stänger den och säger att det är jag som ska intervjua honom. Han ser att jag är ett enda frågetecken, så han förklarar för mig att han inte kanske kommer att klara det till Amerika, så jag ska ta över.

Klockan är 6 på morgonen och jag tror att jag kommer att kollapsa av min trötthet. Kaptenen kommer förbi mig och ger mig en lapp med massa frågor. Det är frågorna till intervjun.
jag ser ett ljus lite längre bort som blir starkare och starkare. Jag kan inte tro det vi är äntligen framme. Det är massa män och kvinnor som väntar på sina familjer och t.o.m. Berit har sin man som väntar på henne. Hon säger farväl och plötsligt försvinner hon bara. Jag ser en rik man med kläder som ingen av folket där hade. Jag kisade lite med ögonen och ser att det är han, det är Thomas Edison. Jag hoppar ut från båten och springer lite smått efter honom. Han går mycket snabbt och jag hinner inte komma ifatt honom. Det är också så mycket folk och jag kan verkligen inte komma förbi. Jag ser honom lite längre bort. Han tänker gå på en häst, men jag tänker inte ge upp. Just då hör jag några män säga till mig ''Give up, you're not gonna make it''. Jag tittar snett på de och börjar springa. Jag ropar högt på svenska ''JAG KLARAR DET, JAG ÄR NÄSTAN FRAMME!!''
Jag tar tag på hans arm och stannar honom. Han vänder sig om hastigt och jag försöker prata men jag är för andfådd. Han sätter sin hand på min axel och säger att jag ska andas med djupa andetag, och jag följer hans råd. Jag går upp på hans häst och han tar mig hem till sig. Solen är framme och skenet från den skiner mot hans vita stora hus. Vi går in i huset och jag får lite mat och vatten.
I tomma luften frågar jag:

- Är det okej om jag börjar intervjua dig?

Han svarar:
- Det är fina fisken.
Och både jag och han börjar skratta.

Jag frågar om hans fullständiga namn, och han svarar:
- Mitt fullständiga namn är Thomas Alva Edison.

- Första frågan, berätta om hur du tror du dör?
Han kollar konstigt på mig och jag förklara för honom att det inte är jag som har skrivit frågorna.
- Jag tror att jag dör hemma i New Jersey i oktober 1931 av en vanlig gammal död.

Både jag och han tar ett djupt andetag och jag fortsätter med frågan:

- Hur har din uppväxt påverkat dig den du är idag?

Han svarar snabbt:
- Den har inte påverkat mig mycket, för jag hade en ganska bra uppväxt.

Jag frågar:
- Var din barndom bra, berätta lite om den?

- Den var utmärkt. Jag hade sju syskon och en mamma och en pappa så det var bra, svarar han med ett glatt leende.

- Vilka saker var det du uppfann? Frågar jag.
Han tänker lite och svarar sedan:
- Jag kom på massa saker. Jag kom på... glödlampan, som jag nästan är allra kändas för, megafonen, fonografen och en massa andra saker som jag inte kommer ihåg just nu eftersom det var så länge sen.

- Hur kom det sig att du uppfann just de sakerna?

- Jo du vet, jag har haft mycket fritid, så jag har suttit hemma och fått mycket hjälp utav många andra vetenskapsmän, så jag har fått mycket hjälp så det är inte bara jag som har gjort allting.

Jag är mycket nyfiken och försöker komma på egna frågor. Jag frågar:

- Varför uppfann du glödlampan?

- Jag kände att det var någonting som fattades. Något ljus, asså bara oljeljus och sådant det var lite trödigt.

Det visar sig att jag nog ska följa efter frågorna som kaptenen gav mig för jag vet inte så mycket om Thomas.
- Vad tänkte du när du uppfann mikrofonen?

- Nej det var megafonen. Det var inte bara jag som kom på den, det var någon annan också. Vi fick någon idé om att de viktiga männen skulle kunna få prata inför stora folksamlingar, så att de skulle behöva lite hjälp liksom.

- Vad trodde du megafonen skulle hjälpa oss med?

- Förstärka rösten. Hjälpa folk som har lite låga röster.

Jag vill bara veta mer så jag frågar:
- Hur tycker du att det har påverkat samhället?

- Glödlampan har påverkat samhället något otroligt och megafonen har också kanske påverkat väldigt mycket. Fonografen har hjälpt oss nästan allra mest för det är telefonen. Säger han och visar mig hur de ser ut.

- Vem var din inspiration? 

- Det är inte bara jag som har gjort det somsagt, det är andra som har hjälpt mig också, så jag har troligen haft de som inspiration och pluggat mycket också.

- Berätta om hur kom du på detta?

- Det bara kom... jag har fått mycket hjälp.

- Så det bara kom så plötsligt?

- Nej men det var mina kompisar som har hjälpt mig och sen har jag ju tänkt för jag har en ganska stor hjärna. Så jag har tänkt.

- Var det någon speciell som hjälpte dig?

- Det var ganska många faktiskt. Jag kan inte allas namn.

- Har du stött på några problem genom ditt liv? 

- Ja, jag hade ju 3 syskon som dog i spädbarnsdöd och min pappa ville att jag skulle ta över timmer handeln.

- Kan du berätta om du ska gifta dig och ha barn?

- Jag ska aldrig gifta mig. Jag ska vara forever alone. Säger ha och börjar flina lite smått.

Han svarade på alla frågor och nu är det slut. Han följer mig ända ut och vi börjar prata om vart jag ska här näst. Jag berättar för honom att jag tror att jag ska åka till Afrika. Han kollar på mig och ser lite överraskad ut. Vi kramas, säger farväl och jag börjar gå till båten. När jag är framme vid båten tänker jag deja vu, för alla stirrar på mig som de gjorde när jag var försenad sist. Jag tar mina väskor alldeles själv och går upp på båten. Jag tittar ut och ser hur vågorna krockar med båten. Jag tittar ut mot havet och tänker för mig själv ''Nu ska allt förändrats, nu börjar mitt nya äventyr.''